Vet inte vart jag ska ta vägen!

Helst av allt vill jag gräva ner mig och helst aldrig titta fram igen.

Det är ingenting som har hänt.

Bara alla tankar som lever sina egna stora liv! Allt bara snurrar runt och jag finner inga svar på något.

tjaffsar med m så fort hon e hemma.

OCH DEN DÄR SATANS FEBERN SOM ALDRIG VILL FÖRSVINNA!

Har dock kommit fram till att jag detta år, redan, har erkännt saker som jag aldrig trodde jag skulle berätta för någon. Saker som varje dag tynger mig. Jag berättade för dig för att jag trodde det skulle lätta mig, men känns nästan tvärtom. Förväntade mig kanske för mycket, förväntade mig det stöd som jag verkligen försökte ge dig.

Det jag sa till dig, vet inte ens mina syskon.

Är iaf glad för att jag har U som varje dag bryr sig om hur jag mår! Och mitt underbara innebandylag + tränare som varje gång får mig på bra humör, hur dåligt jag än mår, utan att veta varför.

Och min gudomliga gudmor, utan dig vet jag inte vad jag hade gjort! Behöver jag någon att prata med är du den första jag vänder mig till! Älskar dig med hela mitt hjärta!

---

Saknar mina syskon varje dag.

Önskar faktiskt att de fortfarande bodde här, då hade jag inte varit ensam.

Då hade jag sluppit stå ut själv.

Då hade allt varit så mycket enklare..

Tänker aldrig se mig själv besegrad! Tänker aldrig släppa taget och ge upp! Tänker aldrig visa mig svag!

Jag tänker kämpa in i det sista! Jag tänker Alltid vara den starka person jag är! Jag tänker Alltid ha min otroliga självkänsla med mig!